Loke Aldrig Mera Rädd Lyrics

Jag flydde som en fågel över gatorna en natt
med käften full av blod och av saliv.
Jag flydde som jag brukar som en råtta från en katt
förödmjukad, förnedrad, för mitt liv.

Natten fylldes utav vrål och vansinniga skrik
från de som jagade mig med stora tunga steg.
"Bättre fly än illa fäkta" skrek min tanke i panik
medans mitt hjärta repeterade ordet feg.

Och med min harhjärtade fart så kom de efter ganska snart
men genom skräcken skrek mitt hjärta som besatt:
Att "om du flyr på detta sätt då är det inte mer än rätt
att det är dem som sätter villkoren inatt"

Och jag vet inte vad som hände vad som styrde mitt beslut
för allt jag såg var vrede, våld och blod.
Men i samma stund jag skulle lyckas undfly dem till s___
så stanna jag i steget där jag stod.

På en sekund var de ikapp mig när jag långsamt vände om.
De kom emot mig som en störtvåg som en storm.
Och fastän natthimlen blev vit av deras vrede när de kom
bar de alla sotsvart blick och uniform.

Och allt blev stilla en sekund och jag darra´ som en hund
hjärtat sprängdes i mitt bröst vid varje slag.
De kom emot mig i en ring och jag fatta´ ingenting
men i den stund som mina ben gav vika hörde jag mig stå och skrika:

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.

Jag ska vara allt ni hatar. Allt ni fruktar allra mest.
Allt ni finner obehagligt, onormalt.
Jag ska sprida mig i landet som en farsot som en pest
och infektera erat samhälle totalt.
Ja, för er ska jag va blatte, jugge, kosovoalban.
För er är jag från Uzbekistan.
Med hiphop-stylad burka med kroksabel, turban.
Er ryska maffia och eran taliban.

Jag ska se det som en seger om ni ser mig som en neger.
Hiv-bärande, Kat-tuggande svart.
Jag snor cyklar, jobb och brudar. Jag är juden ibland judar.
Jag är ZOG och jag finns överallt men ni vet inte vart.

Ni gissa rätt att jo, javisst. Visst fan är jag er kommunist.
StaliLeniTrotskiMaoAnarkist.
Perverterad satanist. Beväpnad djurrättsaktivist
och mycket riktigt ska jag vara er kastreringsfeminist.

Jag är er samhällsparasit. Handikappad transvestit.
Jag är hemlös och packad och hög.
Rastafari och vegan könsopererad lesbian.
Herregud jag ska så hjärtans gärna vara eran bög.

Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.
Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal men...

Jag är inte rädd...

Ni kan nog gissa hur det s___ade, jag hade ingen chans
det blev emo-ärr och tjugofyra stygn.
Och en sirenskrikande färd i en hysterisk ambulans
och en Salhgrenskavisit på fyra dygn.

Men jag minns knappt vad som hände, jag minns knappt att de slog
eller att de stampa på det lilla som blev kvar.
Jag minns bara jag låg blödande och värkande och log
som en sol och som den segrare jag var.

Och med gatan mot mitt öra tyckte jag mig kunna höra
själva stadens puls och djupa andetag.
Sedan hörde jag en sång från varje port och trappuppgång.
Ja, det var så marken börja gunga och jag hörde staden sjunga...

Jag är inte rädd...